När våren försvann
 

 
 

 
Tidig våreftermiddag. Kaffetermos i handen och förväntningar i tankarna. Jag har äntligen lyckats ta mig ut ordentligt för första gången på några dagar. Det knarrar sådär mysigt under fötterna, för inatt så föll det ännu mer snö som vilken midvinterdag somhelst. Det var plusgrader för några dagar sedan och riktigt vårig känsla.
Idag var det några minus och kall blåst.Tror bestämt vintern tar sina sista suckar innan våren släpps ut ur vintervilan.
 
Movits i lurarna och dansar mig framåt, stannar upp. Ljuset fångar min uppmärksamhet som vanligt. Kan inte gå förbi! Kommer ångra mig då, ni vet när man ser eller hittar något speciellt och vet att det kanske är enda ögonblicket i ert liv ni ser detta? Precis så är jag med mitt fotograferande, kan inte bara gå förbi. Intalar mig själv envist att det aldrig kommer komma ett sånt ögonblick igen. Men det gör det. Kanske?
 

 
Det där varckra solljuset från solnedgången fångade min uppmärksamhet. Kikade fram lite försiktigt mellan träden, lockade med sitt ljus. Haha.. ni som fotograferar vet vad jag menar! 
 

 
 
 
 
Tror aldrig jag känner mig så lycklig som när jag får ströva runt och fota när det är sådär riktigt magiskt ljus ute. Det går verkligen in i själen, varenda minsta lilla solstråle. Trots att det är ganska kyligt fortfarande här i norrbotten, så är det som att solstrålarna får min hjärna att stänga ute den där kallheten.
 
Lever verkligen in the moment när jag är ute och fotar. Varje liten gren,varje solstråle som bryter sitt ljus med hjälp av barren som svajar så lugnande. Skapar den där riktigt magiska känslan som gör att man knappt tror att det är sant att så fina saker existerar. Men det gör dem.
 

 
 
 
För mitt bland allt utforskande av träd så kom min fina pojkvän Fredrik och överraskade med sitt sällskap! Så fint att ha någon som kommer och förgyller ens dag, och påminner en om att det faktiskt är kallt utomhus.
 
Frostskadad hjärna hos mig kanske? Kan ju inte vara den enda som brinner för sitt skapande så mycket att allt annat runtomkring en bara försvinner och man hamnar i sin vackra lilla bubbla?
 
Psithurism

 


 

 

 


Psithurism:

The sound of the wind through trees


 

 

 

 
 
 

Ljudet av vinden som färdas genom grenarna.

 

Tystnad.

 

 Den där speciella tystnaden,

Som bara skapas när snön dämpar ljudet av det som faller eller rör sig genom den.

 Det inger ett slags inre lugn, att bara ha tystnad som omger en.

 

Som om skogen känner av spänningarna som håller tag om en,

Försöker på sitt egna vis få en att slappna av och bara njuta av stunden.

Sådär som bara naturen kan.

 

Andas.

 

Får en att bara existera för just det ögonblicket.

Innan nästa ögonblick skapas framför en.

 

Vinden drar förbi igen.

Med snön som en virvlande svans.

 

Omhuldar en kallt, men kärleksfullt.

Väcker upp en lite försiktigt ur tankarna.

 

Tar en tillbaka till verkligheten. Men lämnar avtryck.

Som får en att känna att man fortfarande är kvar i naturens lugnande drömtillstånd.

 

Avtryck som gör en påmind om att komma tillbaka.

Tillbaka.

 

För att andas

 


 

 
 
 
 

 Times spent amongst trees is never time wasted