När stormen dundrar
 
 
 
 

 
Hela söndagen har det stormat sen jag klev upp.. Tycker det är så mysigt när det gör det.
Ligger kvar minst en timma extra, bara för att få insupa den där nostalgiska, speciella känslan.
 
Vet ni vilken jag menar?
 
Hade alltid den där känslan när jag var liten och det var ett sånt där typisk åskoväder med blixtar som lyser upp hela byn, muller som kryper sig allt närmare ens egna hus. När det går från att vara vacker sommarhimmel, till en mörk och skräckinjagande himmel som överraskar med smällar som kommer smygandes när man minst anar det.
 

 
 

 
Vi satt inomhus i mörkret med tända ljus och några enstaka lampor på. Vi släckte alltid ner i huset för att åskan inte skulle slå ut elektroniken, sånär på lite lampor och radion. Så då satt vi där i ett lite halvdunkelt hus med någon mysig radiokanal i bakgrunden, tända ljus och kanske en eld som fick brinna lite mysigt i kaminen.
 
Med fika framför oss och pratar om lite sådär lagomt läskigt kittliga berättelser om saker som hänt när mina föräldrar var små, spökhistorier, riktigt känner vibrationerna i luften. Inväntar ett dånande muller, som alltid skrämde vettet ur en som barn mitt i berättelsen. 
Det är nästan som känslan som finns kring jul, man inväntar och upplever något som inte händer varje dag. Det blir som en liten tradition och även en anledning att få bara vara och umgås. Utan störande moment som man alltid har runtomkring sig i vardagen.
 
Så när det är stormigt utomhus, oavsett årstid får jag en såndär känsla som infinner sig inom mig som tar mig tillbaka. En nostalgipåfyllning som får mig alldeles varm inombords. Och det ger mig ett tillfälle att stanna inomhus och mysa ner mig med film och te. Njuta av att se stormen rasa utomhus, medan en själv sitter under ett mysigt täcke och bara har det riktigt gosigt.
 
Bara lever för ögonblicket.