När våren försvann
 

 
 

 
Tidig våreftermiddag. Kaffetermos i handen och förväntningar i tankarna. Jag har äntligen lyckats ta mig ut ordentligt för första gången på några dagar. Det knarrar sådär mysigt under fötterna, för inatt så föll det ännu mer snö som vilken midvinterdag somhelst. Det var plusgrader för några dagar sedan och riktigt vårig känsla.
Idag var det några minus och kall blåst.Tror bestämt vintern tar sina sista suckar innan våren släpps ut ur vintervilan.
 
Movits i lurarna och dansar mig framåt, stannar upp. Ljuset fångar min uppmärksamhet som vanligt. Kan inte gå förbi! Kommer ångra mig då, ni vet när man ser eller hittar något speciellt och vet att det kanske är enda ögonblicket i ert liv ni ser detta? Precis så är jag med mitt fotograferande, kan inte bara gå förbi. Intalar mig själv envist att det aldrig kommer komma ett sånt ögonblick igen. Men det gör det. Kanske?
 

 
Det där varckra solljuset från solnedgången fångade min uppmärksamhet. Kikade fram lite försiktigt mellan träden, lockade med sitt ljus. Haha.. ni som fotograferar vet vad jag menar! 
 

 
 
 
 
Tror aldrig jag känner mig så lycklig som när jag får ströva runt och fota när det är sådär riktigt magiskt ljus ute. Det går verkligen in i själen, varenda minsta lilla solstråle. Trots att det är ganska kyligt fortfarande här i norrbotten, så är det som att solstrålarna får min hjärna att stänga ute den där kallheten.
 
Lever verkligen in the moment när jag är ute och fotar. Varje liten gren,varje solstråle som bryter sitt ljus med hjälp av barren som svajar så lugnande. Skapar den där riktigt magiska känslan som gör att man knappt tror att det är sant att så fina saker existerar. Men det gör dem.
 

 
 
 
För mitt bland allt utforskande av träd så kom min fina pojkvän Fredrik och överraskade med sitt sällskap! Så fint att ha någon som kommer och förgyller ens dag, och påminner en om att det faktiskt är kallt utomhus.
 
Frostskadad hjärna hos mig kanske? Kan ju inte vara den enda som brinner för sitt skapande så mycket att allt annat runtomkring en bara försvinner och man hamnar i sin vackra lilla bubbla?
 
Vänder på kappan i motvind
 
 
 

 
 
 


Två dagars storm är över 
Solen skiner in genom fönstret
Netflixögonen blir en aning bländade
Ännu mer snö har fallit
NorrlandsVår i ett nötskal
 

 
 
 

 
När stormen dundrar
 
 
 
 

 
Hela söndagen har det stormat sen jag klev upp.. Tycker det är så mysigt när det gör det.
Ligger kvar minst en timma extra, bara för att få insupa den där nostalgiska, speciella känslan.
 
Vet ni vilken jag menar?
 
Hade alltid den där känslan när jag var liten och det var ett sånt där typisk åskoväder med blixtar som lyser upp hela byn, muller som kryper sig allt närmare ens egna hus. När det går från att vara vacker sommarhimmel, till en mörk och skräckinjagande himmel som överraskar med smällar som kommer smygandes när man minst anar det.
 

 
 

 
Vi satt inomhus i mörkret med tända ljus och några enstaka lampor på. Vi släckte alltid ner i huset för att åskan inte skulle slå ut elektroniken, sånär på lite lampor och radion. Så då satt vi där i ett lite halvdunkelt hus med någon mysig radiokanal i bakgrunden, tända ljus och kanske en eld som fick brinna lite mysigt i kaminen.
 
Med fika framför oss och pratar om lite sådär lagomt läskigt kittliga berättelser om saker som hänt när mina föräldrar var små, spökhistorier, riktigt känner vibrationerna i luften. Inväntar ett dånande muller, som alltid skrämde vettet ur en som barn mitt i berättelsen. 
Det är nästan som känslan som finns kring jul, man inväntar och upplever något som inte händer varje dag. Det blir som en liten tradition och även en anledning att få bara vara och umgås. Utan störande moment som man alltid har runtomkring sig i vardagen.
 
Så när det är stormigt utomhus, oavsett årstid får jag en såndär känsla som infinner sig inom mig som tar mig tillbaka. En nostalgipåfyllning som får mig alldeles varm inombords. Och det ger mig ett tillfälle att stanna inomhus och mysa ner mig med film och te. Njuta av att se stormen rasa utomhus, medan en själv sitter under ett mysigt täcke och bara har det riktigt gosigt.
 
Bara lever för ögonblicket.